Harvest of Gems

Kära skyddsängel:
Jag har nu varit i CAL i cirka tre dagar. Det är en mardröm, visst, men föroreningarna och bullret tycks gömma ett slags ljuv magik i sig. Här finns massor av spännande saker att se och människor är på det hela taget vänliga. I morse vaknade jag upp efter en orolig natts sömn, och hörde Sufimännen som sjöng alldeles utanför mitt fönster. Deras sätt att koordinera händer och ansikten med de oförglömligt vackra ljuden och tonerna försänkte mig i en underbar tillfällig trance. Jag äter alla mina måltider på gatan. Det är ju så löjligt billigt. Vad min frukost består av? Rostat bröd med socker och smör, jordnötter, mango och bananbitar och äggomelett med tärnad lök på. Och till lunch? Kebab med bröd, stekta nudlar, och vitt ångande ris och Bengaliska godsaker till dessert. Klumpar av brunt socker simmande i honungssirap .... MARIAGODIS. Det sköljs ner med te och söt mjölk, kokosnöt och sockerrörsaft. Allt för bara några småslantar .... åh, trottoarerna kryllar av liv. Min kamera knäpp, knäpp, knäpper. Maskinskrivande kontorister, barberare, och skoputsarpojkar gör strålande affärer. Ena halva av staden tycks sälja någonting till den andra och vice versa. Det går i en ständig cirkel .... folk är tvungna att klara sig själva här. Regeringen verkar inte vara till mycket nytta. Människor som inte har råd med cyklar blir mänskliga hästar här. Det är färgstarkt, fascinerande, skrämmande och chockerande. Jag begav mig till planetariet, men det var ingen höjdare. Jag hörde knappt talarens röst i det urusla ljudsystemet. Det var inte kul, men det var ändå en välkommen tillflykt undan smogen. Den är så tjock att det är fantastiskt. Nej, skrämmande. Sikten är nästan noll och den träffar dig rakt i ansiktet och i halsen tills du börjar få en fruktansvärd HUVUDVÄRK. Trafikstockningen är tät också. Polisen försöker styra detta virrvarr, men det är allmän huggsexa. Jag vet att det finns en dold ordning här, det måste det göra. Jag har bara inte hittat den ännu. Här är aldrig tråkigt, det är helt vansinnigt på ytan men några mystiska försonande drag förhindrar saker och ting att falla samman i denna rasande kittel, denna masugn av VIT BETONING. Indierna strävar efter den VITA LÖSNINGEN. Lenin, Drottning Viktoria, Ramakrishna, alla är de goda grannar. ALLA ÄR ETT. Ja, i formen och formlösheten skapades oändligheten. Helgonen förstår detta mycket väl. De älskar att älska oss medan de skrattar och navigerar genom denna ädla dubbelhet. Jag struntar i folkträngseln och vakterna i dessa världar. Deras stumma munnar berättar att viljestyrka åstadkommer allt, och dessa stammande tungor säger att viljestyrka bara är en kombination av ljusa och mörka energistråk. OCH SÅ DETTA: smält samman dessa stråk harmoniskt och framställ en laser. (svunna sorger och framtida bekymmer försvagar lasern.) Koncentration i nuet är viktigt. Det handlar om disciplin, det handlar om tro. Det är så gripande: mörkt liv genomborrat med ljus. Det är det som skrämmer mig med den här platsen. Klostertyper är inte välkomna. Arahats kan resa hem! Till och med bodhisattvahs har ett helvete här. Messias är impopulär. Nej, nej det är en annan situation i CAL. Vem bär ensamhetens gloria här? De stora mästarna. MAHASIDDAHS. De är apokalyps-piloterna. De ser ut som ensamma rebeller, men är i själva verket livslevande Buddor. De är KRAFTIGT BETONADE mästare i SVAG BETONING. De knycklar ihop och gjuter det till glödande ljusklot. Dessa maha-galningar har funnit ett sätt att leva på det subtila planet som fullkomliga Buddor med vanliga kroppar i sina vanliga samhällen och i sitt gamla universum. De kan vara kvinnor såväl som män. De kan vara lärda män och författare, men ofta ser de ganska vanliga ut. De kan vara kungar och drottningar, eller köpmän, eller bönder. Till och med luffare! Det här är ingen vanlig flygtur. Det är ÖGONBLICKLIGT. Berättade jag att jag fick tag i min styvmor genom det amerikanska konsulatet? Jo, det gjorde jag. Hon sade att hon skickat lite pengar. Jag lyckades till slut få ett ba-samtal. Hon berättade att inte något enda av mina telegram kommit fram. Och att hon inte kunde skicka så mycket. Bara så att jag kunde ta mig till Nepal. Hon sade att jag skulle ringa henne där. Om jag skall vara ärlig så litar jag inte på henne. Det bara dånar i mitt sinne i dessa svåra tider! Det är så fruktansvärt och hårt Det här året tycks verkligen frigöra kraftfulla energier.

Din, rasande beslutsamhet

All contents of this site © Finberg Books 2000-2004 by Michael Arthur Finberg